Helt plötsligt, från ingenstans, börjar jag gråta. Jag känner ingen ro i kroppen och känner mig helt värdelös. Jag är så jävla trött på mina humörsvägningar. JAG ÄR EN GLAD MÄNNISKA!! varför ska jag behöva lida av jävla panik, ångest och svåra humörsvägningar. Så jävla orättvist. När mitt humör har tagit över mitt tänkande så känner jag mig riktigt jävla värdelös, liten, tråkig, psyko, och oälskad. Hur kan jag känna mig oälskad när jag är omringad av fina människor som totalt älskar mig!

Men jag har en viss anledning just nu att just känna mig oälskad och verkligen inte speciell. Men bara i just denna sekund eller timmar. Jag tänker hela tiden "whatever", men det är verkligen inte "whatever", Jag kommer aldrig kunna tänka så heller.