Klockan är 02:44 och jag kommer aldrig kunna somna. Är inte trött det minsta och jag har för mycket tankar i huvudet. Oro, sorg, besvikelse, illska och mycket förvirrad.
Hur kunde du göra detta? Hur kunde detta pågått så pass länge och du kan leva med det utan dåligt samvete.
Ibland tänker jag på att jag verkligen har haft en sådan tur att jag har blivit den jag är idag. Jag är en så stark person och jag är omtänksam, snäll, och någon man kan lita på till 100! Varför jag är en sådan som man verkligen kan lita på beror nog på att jag själv har blivit så sviken i min uppväxt av en person som skulle stå mig väldigt nära. En preson som skulle ta hand om mig bra och lära mig saker och ting. Men ibland undrar jag om jag nästan är för snäll. Jag brukar alltid ta andra och andras problem före mig och mina egna. Och i detta fallet kan jag knappt förstå att jag är ledsen och orolig för dig. För det förtjänar du inte. Du är en vuxen person men i mina ögon ser jag mig själv mycket mognare än vad du själv är idag.
Jag älskar dig, och det kommer jag alltid att göra, det är därför det gör så himla ont inom mig, att du kan göra såhär mot personer som verkligen älskar dig.
För över 13 år sedan hade du inte hittat din plats i livet, och du gjorde ditt första största misstag genom livet. Du gjorde oss alla besvikna. sedan blev allting bra och du hittade din plats i livet, verkade det som. Men nu flera år senare gör du samma stora misstag igen. Mot så många människor som älskar dig. fy fan.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, tänka eller tycka om dig längre. Du ligger så otroligt lågt. ända ner i botten i mina ögon och jag kan inte vara mer besviken än vad jag redan är. Jag skäms! Och det är inte bara jag som gör det.
Jag kommer inte kunna se dig i ögonen på ett bra tag, jag tror inte äns att jag kommer kunna se på dig överhuvudtaget på ett bra tag. Hela min bild utavdig är förstörd och jag vet inte var du hör hemma någonstans. Men i mitt hjärta finns du och det kommer du aldrig göra.

Fan asså, ibland undrar jag vad jag har gjort för att bli förtjänt utav detta? Jag som är en så otroligt snäll och omtänksam person. Det är så orättvist!! Jag orkar inte dra upp den här sorgen igen. Den sorgen som jag har lärt mig att blokera, är nu helt förstörd. Allt känns, allt! Det gör så ont. Och jag hatar att tycka synd om andra, för det gör ännu ondare att se andra ledsna. Hatar det!

Fy fan för dig, din själviska idiot!! Hur dum kan du vara!!!!!

Klockan är 02:44 och jag kommer aldrig kunna somna. Är inte trött det minsta och jag har för mycket tankar i huvudet. Oro, sorg, besvikelse, illska och mycket förvirrad.
Hur kunde du göra detta? Hur kunde detta pågått så pass länge och du kan leva med det utan dåligt samvete.
Ibland tänker jag på att jag verkligen har haft en sådan tur att jag har blivit den jag är idag. Jag är en så stark person och jag är omtänksam, snäll, och någon man kan lita på till 100! Varför jag är en sådan som man verkligen kan lita på beror nog på att jag själv har blivit så sviken i min uppväxt av en person som skulle stå mig väldigt nära. En preson som skulle ta hand om mig bra och lära mig saker och ting. Men ibland undrar jag om jag nästan är för snäll. Jag brukar alltid ta andra och andras problem före mig och mina egna. Och i detta fallet kan jag knappt förstå att jag är ledsen och orolig för dig. För det förtjänar du inte. Du är en vuxen person men i mina ögon ser jag mig själv mycket mognare än vad du själv är idag.
Jag älskar dig, och det kommer jag alltid att göra, det är därför det gör så himla ont inom mig, att du kan göra såhär mot personer som verkligen älskar dig.
För över 13 år sedan hade du inte hittat din plats i livet, och du gjorde ditt första största misstag genom livet. Du gjorde oss alla besvikna. sedan blev allting bra och du hittade din plats i livet, verkade det som. Men nu flera år senare gör du samma stora misstag igen. Mot så många människor som älskar dig. fy fan.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, tänka eller tycka om dig längre. Du ligger så otroligt lågt. ända ner i botten i mina ögon och jag kan inte vara mer besviken än vad jag redan är. Jag skäms! Och det är inte bara jag som gör det.
Jag kommer inte kunna se dig i ögonen på ett bra tag, jag tror inte äns att jag kommer kunna se på dig överhuvudtaget på ett bra tag. Hela min bild utavdig är förstörd och jag vet inte var du hör hemma någonstans. Men i mitt hjärta finns du och det kommer du aldrig göra.

Fan asså, ibland undrar jag vad jag har gjort för att bli förtjänt utav detta? Jag som är en så otroligt snäll och omtänksam person. Det är så orättvist!! Jag orkar inte dra upp den här sorgen igen. Den sorgen som jag har lärt mig att blokera, är nu helt förstörd. Allt känns, allt! Det gör så ont. Och jag hatar att tycka synd om andra, för det gör ännu ondare att se andra ledsna. Hatar det!

Fy fan för dig, din själviska idiot!! Hur dum kan du vara!!!!!