Det finns inga ord. Det finns smärta. Det finns ensamhet. Det finns längtan. Och jag får inte bort det. Bort, bort, bort! Jag har lovat mig själv att inte visa något. Men det går inte. Det är inte lätt. Det är som om jag har satt en spärr för min känslor såfort som jag går utanför ytterdörr, och såfort jag kommer innanför min ytterdörr släpps allt. Men samtidigt känns allt så mycket lättare, här hemma. Jag älskar mitt hem och jag älskar min familj. Finns ingen som kan vara bättre än min mamma och min syrra, dem två är mina klippor! Tack för ni är så underbara. Älskar er! Finns inget bättre än när just ni två pratar med mig. Ni ger mig tips och idéer som ingen annan. Ni är mina förebilder. Världens bästa.

Fan. Fan. Fan. Detta är så jäkla orättvist. Hoppas alla är nöjda!!